Arkiv för februari, 2010

Volvo och klassidentitet.

Publicerat: februari 25, 2010 i Föreläsningar

Jag fick äran att inleda Volvos facklubbs årsmöte med att prata om klassidentitet och varför subkulturer och extrema grupper kan växa och utgöra konkurrens mot klassenighet.

Detta oavsett om subkulturerna baseras på etnicitet, kriminalitet, religion eller ideologier.

För så är det. Om den nationella eller religiösa identiteten ökar i ett samhälle så minskar per automatik klassidentiteten i samma takt. Så de som är intresserade av att öka en klasskänsla hos arbetarklassen måste därför bekämpa organiserad etnisk stolthet, ideologisk fundamentalism, könsideologier, intersektionalism, kriminalitet och organiserad religion. Alltså, om man nu har intresset att öka klasskänslan.

Jag älskar att föreläsa på arbetsplatser, i fackföreningar eller på praktiska gymnasium. Det är befriande. Dels tror jag det beror på att det är mitt arv och min bakgrund, dels att vad man än säger så finns kraften i den stora breda arbetarrörelsen, och om man vill förbättra samhället så är det genom arbetarrörelsen det kommer att ske.

Så det var en mycket bra föreläsning och jag önskar facklubben på Volvo lycka till och om jag får ge ett råd. Strejka mer!

Kul var också att träffa en kille som jag gick i samma fordonsteknisk linje på i Kortedala. Han hade jobbat på Volvo sedan vi slutade skolan i slutet av 80-talet…

Kul som fan Seppo. Hoppas du får behålla jobbet på Volvo. Om inte hoppas jag att du kämpar och ställer till ett jävla liv mot företagsledningen.

Må väl kamrater.

Annonser

Vår nästa film “För alltid patriot” hade förhandsvisning igår på jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Det var en så kallad Work in progressvisning. Alltså att filmen ännu inte är helt klar.

Det var nära att jag skippade visningen. Snön alltså. Jag tycker det är skitvackert med snön. Den tystar och döljer en stads fulhet så jag gnäller inte på den. Men jag orkar heller inte vänta på sega bussar eller knö som ett jävla boskap på en spårvagn.

Tanken var att journalisten Daniel Olsson skulle hämta upp mig med bil. Han skulle också vara med på eftersnacket som expert på nationalism osv. Han gjorde verkligen allt för att komma in till stan från sin kranskommun men efter en och en halvtimmes telefonkontakt där han var fast på E 20 för att en lastbil kört av vägen och de bildats kilometerlånga köer så blev han tvungen att vända hem. Han skulle inte hinna tills filmen var klar.

Så jag ringde en vän som har taxibolag som hämtade upp mig istället.

När jag kom fram till Neferti var filmen nästan klar och jag såg min kollega Bo Harringer sitta längst bak att titta. Jag föredrar att komma och snacka när filmen är färdig. Jag blir bara rastlös att titta på nån av mina filmer tillsammans med en publik.

 

Lokalen var full. Vilket jag inte räknat med i och med vädret.

Tanken med visningen var att vi skulle pejla av med publiken om man hängde med i olika klipp och att handlingen/dramaturgin etc funkar.

Det är en viktig fas innan en film helt färdigställs och vi brukar visa råmaterial på våra filmer för en mängd olika testgrupper.

Och det blev en lång diskussion med många bra tankar. Det verkade som att filmen väckte engagemang, och det är som det skall vara.

När snacket var klar var det en grupp engagerade ungdomar som jag snackade klassidentitet med vilket alltid är förbannat kul. Så kört hårt med klasstoltheten kamrater.

Sedan ringa taxisnubben igen och hemåt. Jobba med nästa filmprojekt och planera inför föreläsningen på Volvos fackklubb dagen efter ( Idag) Hur det gick skriver jag om imorgon.

Ha en fortsatt trevlig kväll.

Se ett klipp ur filmen:

http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=25752633

Vägen eller målet?

Publicerat: februari 22, 2010 i Träning

Om man som jag i styrketräningen ligger någonstans mellan allmänt styrketränande och det man kallar seriöst tränande så påverkar träningen mycket i ens liv. Man planerar vilka musklergrupper man skall träna under veckan och funderar över hur man kan öka intensiteten på träningen genom att testa olika metoder. Muskelökningen sker ju bara om man konstant ökar trycket på musklerna antingen genom tyngre vikter, bättre kontakt, kortare vilopauser samtidigt som musklerna måste ha variation på träningen så att de inte vänjer sig vid samma motstånd.

Och om man som jag älskar att se mycket i livet som ett projekt som man ständigt kan förbättra eller utveckla så är kroppsbyggnad en utmärkt sidosysselsättning.

Jag vet vad som krävs av att bli en seriös kroppsbyggare och därför har jag största respekt för dom som går hela vägen och skulpturerar om sina kroppar till perfektion. En kroppsbyggare är en sann konstnär som använder sin egen kropp som material och vilka andra konstnärer, författare och liknande går in så hårt för sitt skapande?

Ingen skulle jag vilja påstå. Och då är jag själv en författare. Så jag vet att det krävs mer att bygga en kropp en att skriva en bok.. ( Okej. Båda krävs mycket av, men det krävs i alla fall inte mindre passion för sin konst att bygga kropp än att skapa ett litterärt verk)

Men nu har jag alltså inte (ännu) gått så långt att jag har börjat kroppsbygga så seriöst att jag har kunnat tävla. Vissa mål kanske måste förbli ouppnådda. Jag är förmodligen orolig för att jag skulle sluta träna om jag skulle nå målet med att tävla. Who knows.

Så jag kommer förmodligen ständigt prata om att jag “nästa år skall vara med i en tävling” medan jag istället skriver bok efter bok, gör film efter film och påbörjar nya projekt som att sätta upp pjäser, göra filmmanus och måla tavlor. Där rullar det ständigt på. Men ändå fortsätter jag att säga “nästa år är målet att tävla i classic bodybuilding..”

Alla behöver mål, och dom mest målen skall genomföras. Men vissa kanske inte är meningen att skall genomföras utan det är vägen mot målet som är grejen. Vilket jag hatar i vanliga fall. Jag älskar när en bok eller film är klar och ser redan framför mig nästa bok eller film eller vad det nu är. Så kanske någon gång när jag är pensionär så kommer jag stå på en tävlingsscen i en veteranklass. Vem vet?

Jag återkommer i ett annat blogginlägg om träningsschema och mathållning så att ni som vill börja träna kan få lite råd och inspiration.

Ps. Nu skall jag iväg på förhandsvisningen på vår nya film. Skriver kanske om det sen.

Gå in på länken: http://www.filmbeat.se/

Nu har det varit lite slött med träningen på ett tag, igen. Det brukar bli så när det är massa andra saker som skall göras.

Jag var på Fagareds ungdomsfängelse ( eller vad det kallas) igår och föreläste om arbetarkultur och litteratur och hur man kan ta sig fram i samhället utan att vara uppväxt med akademikerföräldrar eller silversked i munnen.

Det gick bra.

Nästa vecka är det bland annat en fackklubb på Volvo som jag skall snacka för, samt så har vi en förhandsvisning på vår nya dokumentärfilm “För alltid patriot”.

Well, detta bland mycket mycket annat i jobbväg har gjort att träningen och även meditationen och energihämtandet har fått stå tillbaks en stund.

Arbatsnarkomanin och träningsnarkomanin står då och då i konflikt med varandra.. Men det får la vi lösa.

Så därför blir det bara träning, meditation, och slappa i helgen bort från stan en stund på ett trevligt ställe.

Ta det lugnt ni också i helgen mina vänner.

Ps. Har ni tillfälle ta en titt på mötet med Arbetarsolidaritet och Hamnarbetarförbundet i Göteborg på Lördag.

Mer information står på deras sida:

http://arbetarsolidaritet.org/index.php

Radiokrönika: Arv

Publicerat: februari 17, 2010 i Krönikor

Jag strävar efter lycka och fyller mig med stark energi varje dag. Tankens kraft skall man inte underskatta. Tanken är skapande.

Men ändå. Dom mörka skuggorna finns där ännu. Inte så att de kväver mig eller ger mig ångest längre. Men de finns där runt omkring och påminner då och då om var jag kommer ifrån.

Det är nu tio år sedan min bror tog livet av sig . Hans död avslutade illusionen om att någorlunda återerövra en funktionell bakgrund. Det hade helt enkelt gått för långt.

Orsaken till min brors död tror jag egentligen man kan hitta innan han ens föddes. Rättare sagt

när vår far som tjugosexåring skadade sig på sin arbetsplats.

Vår far arbetade som schaktarbetare och stod i en grop där han skulle lägga vattenrör. Grus och stenhögen ovanför rasade ner på honom och hans rygg skadades för all framtid.

Han var en ung, ovanligt stark och drivande människa som var engagerad i facket och som tävlade i road racing. Han såg fram emot ett ganska bra liv i det blomstrande så kallade folkhemmet.

Men arbetsplatsolyckan stoppade den framtiden.

Istället började han en hopplös kamp mot sin smärta genom att mildra den med värktabletter och brännvin. Samtidigt vägrade han ge upp drömmen om att åter tävla i roadracing.

Han fortsatte att arbeta då och då. Han tackade nej till förtidspensionering. Hans heder gjorde att han ville göra rätt för sig. Han trodde på sossarnas ord om att arbetarklassen förr eller senare genom reformer skulle få sin rättmätiga plats som makthavare.

Han lyckades även att göra en kort comeback som roadracingförare.

Men drygt tio efter olyckan hjälpte de stora doserna av alkohol och tabletter inte längre mot smärtan och det gick allt snabbare utför med honom. Folkhemmet var döende och vår fars misslyckande ledde honom längre in i galenskap istället.

Jag och min bror valde olika vägar för att tackla uppväxten med vår fars öde.

Jag valde upprättelsen och revanshvägen och tillskansade mig ett klasshat av mått som jag sällan stött på hos andra.

Min bror som var yngre kapitulerade och gick själv in i tablettmissbruk efter att fått en drogrelaterad psykos i tonåren.

I större delen av mitt liv har jag levt med ett hat mot ett system som krossar arbetarfamiljer och jag har väl någonstans haft en förhoppning om att allt skulle blir bra igen genom att förändra samhället.

När min bror dog försvann det hoppet och kvar blev en svart smärta i mitt inre. En smärta som jag försökt och delvis lyckats att bli vän med och acceptera.

Jag vet att det finns mängder av människor i Sverige som delar liknande erfarenheter.

Jag vet också vad sådana erfarenheter kan göra med en människa.

Det är därför jag bestämde mig för att vara lycklig ändå. Så lycklig det går. Jag vägrar kapitulera inför min bakgrund.

Men det betyder inte att mörkret helt har försvunnit. Och jag kommer förmodligen aldrig helt bli av med mitt klasshat. Det är en del av min identitet.

Däremot låter jag inte längre det styra mig och jag hedrar på detta vis min bror och andra olycksbarn från arbetarklassen genom att aldrig glömma var vi kommer ifrån, och var vår lojalitet ligger någonstans.

Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt trevlig dag.

ps. För att lyssna på krönikan gå in på 

http://www.sr.se/cgi-bin/goteborg/program/amnessida.asp?programID=2422&Nyheter=&grupp=5600&artikel=2359920

Radiokrönika: Hajslakt och rovdrift.

Publicerat: februari 15, 2010 i Krönikor

Jag är inte speciellt förtjust i miljöfanatiker som sätter på sig den höga moralens kappa för att ge vanliga människor dåligt samvete för att dom inte sorterar soporna eller handlar miljömärkta varor.
Men kära lyssnare. Jag blundar inte för den rovdrift som pågår mot naturen och som ingen av oss i längden kan ignorera.
Jag såg en dokumentär häromkvällen som handlade om hajar. Hur den Taiwanesiska maffian har mutat sig in i Costa Rica för att kunna bedriva illegal export av hajfenor. Hur hundra miljoner hajar om året får fenorna avskurna och sedan blir tillbakaslängda i havet för att dö en långsam död.
Syftet med denna tortyrliknande stympningscermoni är att den dekadenta och parasitära societeten i vissa länder tycker det är fint att äta hajfenssoppa på bröllop och på exklusiva middagar. 
Andra matälskare mumsar på utrotningshotade schimpanser eller valar. Allt för att hitta mer och mer exklusiva nöjen för den självutnämnda eliten.
Hade det bara varit dekadens från dessa slöhögars sida så hade de gärna kunnat äta hästskit för min del, men denna masslakt av hajar rubbar hela ekosystemet i havet.
Havet utger två tredjedelar av hela jordens yta, och är en utav de största och viktigaste syreproducenterna för oss. 
När dessa gangsters skövlar på det här viset, påverkar det havet så mycket, att korallfiskarna som är hajens föda blir för många och äter slut på all syreproducerande plankton.
Världens elit försöker med andra ord att leka Gud.
Dom har blivit så blinda av sin egen makt, sina gränslösa behov och sin förstörelselusta att dom bestämt över vad och vilka arter som ska få leva och inte.
Så långt har alltså detta globala utsugningssystem drivit vissa människor.
 
Så massakreras den vackra moder jord och alla dess unika varelser på liv och själ. Gudomligheten i alltet svärtas ner och trampas på av en samhällsordning som skapar träskliknande blodsugare istället för ljusbringare och skogsandar som höjer den skimrande fanan för en värld utan klasskillnader och artförtryck.
En paradisvärld som låter som en avlägsen utopi när man ser hur det idag ser ut.
men utan vackra utopier händer ingenting och vi fortsätter att leva i vår illusionära Matrixmardröm.
För vilket val har vi egentligen? Skall vi blunda eller skall våra barnbarn få uppleva detta ragnarök som vi alltmer rusar emot.
När vi har drivit jorden så långt att vi är förbi all räddning.
När regnskogarna är nedhuggna, haven är utfiskade, vattnen förorenade, och fossilbränslet är slut. Vad skall man göra då?
Vilka exklusiva maträtter skall då eliten glufsa i sig?
Ja kamrater. Problemet är inte om vi sopsorterar eller inte. Utan problemet är att hela systemet i världen måste ändras. Om girigheten är världens drivkraft så drabbas alla. Även du och jag.
Valet är alltså vårt.
Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt trevlig dag.
 

Radiokrönika: Ångest och kapitalismen

Publicerat: februari 15, 2010 i Krönikor

Var jag än vänder mig så verkar det inte som många, eller knappt någon mår speciellt bra. Inte om man går under ytan i alla fall.

Var och varannan människa tar lugnande tabletter eller går till psykolog, eller självmedicinerar sig med sprit, mat eller tv-program.

Det finns väl ingen människa i Sverige som inte haft ångest någon gång eller lidit av någon form av depression en period. Verkar det som i alla fall.

Och skulle någon säga att han eller hon mår superbra och aldrig haft några själsliga eller känslomässiga problem så tror man genast att människan ljuger eller helt enkelt är galen.

Så illa verkar det vara.

Hur kan det egentligen vara så här? Är det verkligen meningen att människan som art skall må eländigt eller vad är det frågan om?

Nej jag tror faktiskt inte det. Jag tror visserligen att människans förmåga att reagera med ångest vid situationer som inte är bra för en, är något biologiskt och naturligt. En del av ens överlevnad för att skydda sig mot faror.

Men jag tror inte att vi finns till för att fly undan vår existentiella ångest resten av våra liv.

Så varför ser det ut som det gör då?

Ja kära vänner. Om jag skall försöka vara ett orakel för en stund så hade jag börjat med grunden.

Hela samhället är felbyggt. Det är inte människan som är i centrum, utan vinsten, pengarna, konkurrensen.

I detta system är vi människor blott maskiner för vinstintressen. Och förutom att detta skapar en utsugning av framförallt arbetarna så skapar det också en alienation.

Alltså. Om människan halva sin tid finns till för att ett fåtal skall berika sig och det inte finns ett egenvärde i ens arbete så splittras man som människa. Man tvingas till att bli två delar.

En som jobbar för någon annan. Och därmed förtrycks ens inre glädje och inre drömmar.

Medan den andra delen av människan förväntas återhämta sig när arbetstiden är slut, men då drunknar man istället i kommersialismens massiva sövande medel.

Vi bombarderas av meningslösa tv-program, skvallertidningar, och man kan om man bor i en storstad inte få en lugn stund. Om dessutom löpsedlarna skriker ut allsköns katastrofer som krig, mord, rån, hot, hot och åter hot, så är vi ständigt på spänn för faror som lurar överallt.

Faror som vi dövar genom att fly från oss själv in i tv-världen, bokvärlden, krogvärlden. Fly från sig själv genom att gå in i andra människors världar istället.

Och när vi sedan i detta ekorrhjul går och lägger oss i vår ensamhet. Lägger oss med enbart oss själva som sällskap. Då känner man säg främmande för sig själv för man har tappat kontakten med sitt eget inre.

Och någon gång i detta livets virrvarr bryter många vid någon period ihop.

Det inre skriker efter att bli hörd, sedd, av en själv. Men man vet inte vem man själv är.

Det är då ångesten kommer. Ens inre är som ett förtryckt barn som blivit instängd i en källare fastkedjad utan mat under alltför lång tid.

Detta är vad marknadsekonomin har skapat under en lång tid. Alienation kallas det alltså för.

Om man vill ändra på detta och vill att människan skall må bra får man jobba på två plan.

Dels bygga om samhället så att vårt arbete och vår fritid harmoniserar med oss själva. Skapa ett samhälle där ingen kan berika sig på någon annan och där alla har samma möjligheter.

Dels bör man stanna upp. Lyssna på ens inre. Gå ut i skogen. Promenera vid havet. Lyssna på tystnaden. Känna gudomligheten i oss. Känna att vi alla hör ihop med universum. Vi alla är ett.

Det kamrater är i alla fall en bra början.

Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt bra dag.