Radiokrönika: Arv

Publicerat: februari 17, 2010 i Krönikor

Jag strävar efter lycka och fyller mig med stark energi varje dag. Tankens kraft skall man inte underskatta. Tanken är skapande.

Men ändå. Dom mörka skuggorna finns där ännu. Inte så att de kväver mig eller ger mig ångest längre. Men de finns där runt omkring och påminner då och då om var jag kommer ifrån.

Det är nu tio år sedan min bror tog livet av sig . Hans död avslutade illusionen om att någorlunda återerövra en funktionell bakgrund. Det hade helt enkelt gått för långt.

Orsaken till min brors död tror jag egentligen man kan hitta innan han ens föddes. Rättare sagt

när vår far som tjugosexåring skadade sig på sin arbetsplats.

Vår far arbetade som schaktarbetare och stod i en grop där han skulle lägga vattenrör. Grus och stenhögen ovanför rasade ner på honom och hans rygg skadades för all framtid.

Han var en ung, ovanligt stark och drivande människa som var engagerad i facket och som tävlade i road racing. Han såg fram emot ett ganska bra liv i det blomstrande så kallade folkhemmet.

Men arbetsplatsolyckan stoppade den framtiden.

Istället började han en hopplös kamp mot sin smärta genom att mildra den med värktabletter och brännvin. Samtidigt vägrade han ge upp drömmen om att åter tävla i roadracing.

Han fortsatte att arbeta då och då. Han tackade nej till förtidspensionering. Hans heder gjorde att han ville göra rätt för sig. Han trodde på sossarnas ord om att arbetarklassen förr eller senare genom reformer skulle få sin rättmätiga plats som makthavare.

Han lyckades även att göra en kort comeback som roadracingförare.

Men drygt tio efter olyckan hjälpte de stora doserna av alkohol och tabletter inte längre mot smärtan och det gick allt snabbare utför med honom. Folkhemmet var döende och vår fars misslyckande ledde honom längre in i galenskap istället.

Jag och min bror valde olika vägar för att tackla uppväxten med vår fars öde.

Jag valde upprättelsen och revanshvägen och tillskansade mig ett klasshat av mått som jag sällan stött på hos andra.

Min bror som var yngre kapitulerade och gick själv in i tablettmissbruk efter att fått en drogrelaterad psykos i tonåren.

I större delen av mitt liv har jag levt med ett hat mot ett system som krossar arbetarfamiljer och jag har väl någonstans haft en förhoppning om att allt skulle blir bra igen genom att förändra samhället.

När min bror dog försvann det hoppet och kvar blev en svart smärta i mitt inre. En smärta som jag försökt och delvis lyckats att bli vän med och acceptera.

Jag vet att det finns mängder av människor i Sverige som delar liknande erfarenheter.

Jag vet också vad sådana erfarenheter kan göra med en människa.

Det är därför jag bestämde mig för att vara lycklig ändå. Så lycklig det går. Jag vägrar kapitulera inför min bakgrund.

Men det betyder inte att mörkret helt har försvunnit. Och jag kommer förmodligen aldrig helt bli av med mitt klasshat. Det är en del av min identitet.

Däremot låter jag inte längre det styra mig och jag hedrar på detta vis min bror och andra olycksbarn från arbetarklassen genom att aldrig glömma var vi kommer ifrån, och var vår lojalitet ligger någonstans.

Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt trevlig dag.

ps. För att lyssna på krönikan gå in på 

http://www.sr.se/cgi-bin/goteborg/program/amnessida.asp?programID=2422&Nyheter=&grupp=5600&artikel=2359920

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s