Arkiv för augusti, 2011

Sedan attackerna 2001 mot World Trade Center och ”kriget mot terrorismen” inleddes med efterföljande krig, ockupationer och polistatsliknande utveckling i de flesta västerländska länderna och på Internet så har politiker och media pratat, paradoxalt, nog mer och mer om vår ”demokrati” om inte direkt, utan att faktiskt prata om innehållet, så i andra termer som ”vår frihet” och ”det öppna samhället” – den här texten vill peka på att detta ständiga repeterande inte på något sätt är ett bevis på den borgerliga demokratins förträfflighet, utan snarare ett praktbevis på dess död och ett bevis på att ett annat samhällssystem redan kommit i kraft och ett annorlunda statsskick om inte fullt utvecklat ännu redan inträtt och som sedan 1989 succesivt ersatt den klassiska borgerliga demokratin som vilade på kompromissen mellan en arbetarrörelse och kapitalismen, i dagsläget är kompromissen död.

I varje motgång, från terrorattacker till ekonomiska kriser, till att bara bemöta samhällskritik från aktivister och experter  så har dessa termer repeterats som ett mantra i media för att säga till oss alla att ”allt är under kontroll”, följdfrågor om det faktiska samhälleliga innehållet i dessa termer, har ignorerats. Istället så har hela ”demokratiprojektet” presenterats som ett felfritt, liberalt, system som ersatt alla politiska ideologier, religioner och ekonomiska system. Att historien nått sin ände, att dagens samhälle är det ultimata samhället och att vi nått vägs ände när det gäller att exprimentera t.e.x. med statsskick. Inte minst representeras den här tanken med att vi knappt kan se skillnader på politiska partiers paroller längre, allting ser likadant ut, allting presenteras som samma sak med samma politiska innehåll och om det påstås vara skillnader – så är det ändå samma klyschor som vi presenteras inför som är lika tomma som begreppet ”demokrati” – ord som ”frihet”, ”jämlikhet”, ”solidaritet”, till och med ”revolution” är i vårat samhälle idag, innehållslösa. Och inte minst, som ett bevis på ett nytt statsskick, gjorda till försäljningsargument för produkter.

Skälet till att presentera denna illussion och att förändra laddade ord som tidigare skakat hela samhällen från grunden är självklart för att försöka kväva faktumet att politik, religion eller den ekonomiska eller miljömässiga utvecklingen är diskussioner och rörelser som faktiskt utmanar den nuvarande ordningen, att trots stora ansträngningar från det liberala ekonomiska systemet att kväva det, så är motståndet mot den rådande ordningen stort och allt från reaktionära religiösa rörelser och den europeiska nyfascismen till sociala rörelser med relevant samhällskritik står som bevis för den faktiska kritik som existerar – och som innefattar en stor del, om inte majoriteten, av alla människor som är delaktiga i samhället på något sätt. Under ytan bubblar det mer och mer mot det rådande samhället, och desto mer prat om ”demokrati” och klyschor får vi som svar på våra frågor.

Vad är då dagens demokrati? För de flesta i Sverige är det att var fjärde år att rösta fram en politiker i ett parlamentarisk system, en representant för ens egna kompromisser, befäst i ett politisk parti.  Detta är grunden för den borgerliga demokratin. Problematiken här är att dagens parlamentariska system är byggt för och under en ekonomisk era som såg helt annorlunda ut. Globaliseringen, koncentrationen av ekonomisk makt och politisk korruption och likhet har sedan länge underminerat den klassiska parlamentariska positionen, som vi i grunden redan var kritisk emot i jakten på proletär direkt demokrati.

I dagsläget måste vi erkänna att det inte är politiker som styr samhället, det är företag, vilket gör våra ansträningar att presentera ”en sann demokrati” än mer löjliga. Bristen på skillnader mellan de politiska partierna är ett symptom just hur illa ställt det är t.o.m. med den borgerliga demokratin, istället för politiska idéer (som mer eller mindre saknar kraft öhvt idag) så upprättahålls även nu ”våra” politiker av monetära intressen. Slutresultatet av denna korruption är logisk, vilket avspeglas inte minst i de undersökningar av World Value Survey gjort där ungdomar vänder sig emot demokratin med krav på ”starkare ledare” och en position där de ”kan sälja sin röst för pengar” i svallvågorna av politikerföraktet. Eller för den delen ständigt sjunkande deltagande i samtliga omröstningar till parlamenten över hela Europa  Det är som sagt logiskt med en sådan reaktion när den parlamentariska makten mer eller mindre är en teater och diskussionen om den faktiska makten, pengarna och företagen, censureras och ignoreras, förlöjligas och motarbetas med propaganda (reklam, politik etc) och en mediahegenomi som presenterar inomkapitalistisk kritik som den enda relevanta.

”Demokratin” betyder inget mer än de mediarubriker som vi pratar om blir i denna kontext den logiska slutsatsen. Den ”politiska” innehållet kan vara vad som helst, det spelar ingen roll, det har gått så långt så att folk inte bryr sig längre – i slutändan så är det ändå ytterst ”odemokratiska” krafter, näringslivet, som innehar den ekonomiska- och politiska makten, mandatet och hegenomin i samhället. Och då har aldrig vi haft situationen att ens ”demokratin” satt sin fot innanför företagsgrindarna.

”Demokratin” som begrepp  är på så sätt överanvänd, utnyttjad och urholkad. Vi expanderar denna ”demokrati” med vapenmakt (Blood for oil), vi övervakar oss själva med ”demokratin”, och vi uppmanas att i likhet med tidigare statsskick och samhällen, som monarkin, att hylla symbolen ”demokratin” som en allmän Gud som oförändrig och ofelbar oavsett vad. Vi kan kriga, dö, kämpa för och försvara ett system som vi inte ens känner till eller är delaktiga i. Trots vår alienation och brist på makt i vår vardag, på vårat jobb eller på makronivå så är vi beredda att tro på denna symbol, som mer eller mindre, redan reducerats till en illusion i och med ett nytt statsskick.

Om man i tidigare historiska skeden skulle mantra 10 st ”Ave maria” för att bikta sina synder så mantrar man idag ”Demokrati” i försök att bikta sig från bombanfall, sociala orättvisor och genomrutten politisk korruption i hela samhället. Trots att den borgerliga demokratin faktiskt redan är ett dött projekt, vilket mer eller mindre gör oss alla till nekrofiler i vår jakt på en illussion om ekonomisk och politisk trygghet, när alla varningslampor skriker ut faktumet att vi nått en nya era av total diktatur, kapitalismen.

Faktum är att de flesta idag inte ens vet vad ”demokrati” är eftersom vi inte lever längre i en demokrati, vi lever i en global kapitalism. Styrd, underhållen och utformad efter ekonomiska profitargument. Statens roll har i dagens system ersatts från att vara ett instrument för allas välstånd (eller förtryck som i fascismen) till att i grunden skydda ekonomiska intressen och administrera den rådande utvecklingen. På sin höjd är fortfarande polisiära, militära och övervakningsfrågor grundstenar i staten – även om detta mer och mer (som skolor och sjukhus) blir en fråga för företagen och privata vinstintressen. T.o.m. ”nattväktarstaten” ser i horisonten sin död i takt med företagens expanderade kraft i det civila samhället.  Att fascism och nationalism i dagens kontext, med upplösande stater och ekonomisk globalism, fått en ny vår är på så sätt inget konstigt. Det är ryggradsreflex mot samhällets totala utveckling, varför skydda ”demokratin” och tro på ett misslyckat representativt system när allting tyder på att vi lever i det motsatta, att vi är maktlösa. Det är i den här situationen vi måste växa upp som ett tredje alternativ i opposition mot höger-höger utvecklingen i samhället och skapa en sådan rörelse där det ens är relevant att diskutera demokratibegreppet.

Sedan 1989 – året när man kan och bör konstatera att den statskapitalistiska ”kommunismen” föll i och med sovjetunionen så har den liberala ekonomiska demokratin, den borgerliga demokratin eller helt enkelt ”demokratin” försökt presentera den då samtida idén om att ”kommunismens” fall är det yttersta beviset på detta systems förträfflighet och rättvisa. Detta i sin tur ledde till vad vi kan generalisera som ”nyliberalismens” vår och som nu förändrat det politiska och ekonomiska livet på hela planeten markant, nästan kraftigare än kommunismen och fascismens sammanlagda kraft, på bara 20 år. Effekterna av detta är allt vi ser omkring oss i dagsläget och nu börjar denna illussion att detta kan samverka med ”demokratin”  krackelera markant i och med att fallet för kommunismen 1989 också innebar att den borgerliga demokratin kunde övergå i en ny historisk fas, den ickedemokratiska globala kapitalismen blev en realitet på rekordtid för ett ekonomiskt system historisk sett.  Detta innebar inte bara att parlamentarismen helt tappat sin mening, att politiken vikit sig för ekonomin, utan även arbetarrörelsens död. Båda benen för den klassiska borgerliga demokratin förintades i takt med staten och företagens centralisering av makt. Kriserna kom som beställning av denna utveckling, och i full dialektisk logisk även protesterna.

Baksmällan från 1989 är därför nu över (och tåls att repteras om och om igen då det kan vara den mest kontroversiella åsikten i dagens samhälle, att politiken lever) och , ”ideologins död” är nu också den  över i och med denna nya situation, och på samma sätt som fascismen och de religiösa rörelserna har fått kraft från kapitalismens konsekvenser så har även ”kommunismens” arvtagare i sociala-, fackliga- och miljömässiga rörelser börjat röra på sig igen med relevant kritik mot det rådande systemet. Tyvärr med bihanget att många av dem nu idag föds i ett inomkapitalistiskt perspektiv, myten om ”det hållbara samhället” är en del av denna myt – självklart som socialist ser man sammanhanget mellan ekonomi och utveckling, vilket är ett perspektiv vi måste sprida till dessa ”nyttiga idioter” för det ekonomiska kaoset och anarkin som råder idag. Eller om man så vill, det högt organiserade företagsstyret. Ändock är alla dessa yttringar tecken på ”demokratins” felaktigheter och död. Maktlösheten i samhället kommer i takt med att mer och mer förstår denna nya förutsättningar att spridas oerhört, vi behöver bara kolla på våra egna samhällen redan idag för att se hur samhället har börjat förändras i grunden, det är vår plikt att i den situationen peka på ett alternativ för vardagen idag och framtiden imorgon.

Men för att bygga det måste vi också förstå hur ”samhällskritik” funkar idag, under en era där vi lär oss att kritisera politiker istället för ekonomiska system och de sociala relationer som möjliggör kapitalismens fortsatta utveckling.

Att inte inse hur ”demokratin” skakar i grunden varje gång vi sätter på tv-nyheterna eller tar oss en titt på vår omvärld (eller ens oss själva i tex värderingar) är att medvetet ljuga för sig själv och falla för en nogrann planerad myt, upprättad av främst massmediala krafter och en kamp om hegenomin av samhällskritiken, som skräddarsytts för politiska syften redan 1946 efter andra världskriget där kritik mot samhället godkänns och uppmanas – så länge som kritiken i sig är ofarlig för makropolitiken. Istället skall kritik, ilska, och ifrågasättande hållas på en mikronivå, ”de stora berättelserna” som politisk ideologi, arbetarrörelsen och historien har dödförklaras och istället sätts individen, inte samhället, i fokus för förändring.

Den postmodernistiska vänstern, mer eller mindre skapad av Frankfurtskolan och studentrörelserna 1968, är typiska sådana rörelser. Och som ”våra” främsta ”inspiratörer” är våran samhällskritik idag också arttypisk individualistisk, ofarlig och sett från en ovanifrån position ett helt träd av ”subgenres” och en myriad av diskussioner och akademiska debatter, inte rörelser, sociala och levande, i samhället. ”Den stora stammen” för våra tidigare vinster, klasskampen för arbetarklassen, faktiska vinster för kvinnorna i de två tidigare feministiska rörelserna (dagis, arbete, rösträtt etc) och så vidare är idag mindre, och svagare än någonsin. I dagens kontext är denna position livsfarlig för våran rörelse – inte minst för att våra främsta politiska konkurrentet faktiskt har lyckats konstituera faktiska rörelser (se t.e.x. ”Tea party” rörelsen och samverkan mellan parlamentarisk och utomparlamentarisk fascism) medans vi befinner oss på en mikropolitisk nivå bibehållen och uppmanad av en individualistisk åsiktscirkus.

Samverkan mellan mikro och makro bör däför vara vårat främsta fokus, med primärfokus att nå ut med makrolösningar först och främst och peka på praktisk förändring för för att kunna nå ut med våran politik igen på ett relevant, begripligt och inkluderande sätt för dagens arbetarklass och dess situation. Här har vi mycket att lära oss från de tidigare rörelserna, dvs arbetarrörelsen. Annars riskerar våran politik att presenteras som inte bara ofarlig och bristande på ambitioner och stora förändringar, utan som att vi faktiskt (som många rörelser faktiskt också gör) samverkar och lever i symbios i samma kapitalistiska samhälle som vi försöker störta. I en sådan kontext är det viktigare än någonsin att rita tydliga ”vi och dom” linjer och uppmana konflikt, skillnader och i synnerhet kämpa för att bygga egna, oberoende, rörelser. En av huvudskälen till t.e.x. nyfascismens framgångar är deras sätt att presentera sig som en ”sann opposition” i underdogläge (trots den ekonomiska likheten med iberalismen, kapitalismens fortsatta härjande).

Vår målsättning måste vara att ta den positionen, att bli rebellerna igen på en internationell makronivå, inte fortsätta vara de som diskuterar till synes orelevanta småfrågor med invididen i fokus. Vi riskerar att bli filosofer istället för rabulister och organisatörer, diskussionsklubbar istället för kämpande arbetarkollektiv, och till sist se sanningen att vi är ”nyttiga idioter” för dagens ”demokratiska” samhälle, som hellre uppmanar och upprättahållar våran nuvarande ”rörelse”, istället för marxismens bärare idag och arvtagare för en idé om samhällets omstörtande och arbetarklassens övertagande av produktionsmedlen. För faktum är ”De stora berättelserna” är inte över, hela vår samtid pekar på att vi lever i en av de största ”berättelserna” någonsin, vi sitter mitt i en brinnande, levande, värld av förändring som reagerar över en centralisering av global makt av aldrig skådat slag, och diskuterar individens frågor, inte samhällets.

Om vi inte tar oss i kragen och börjar erkänna att situationer förändras hela tiden, att vi har en del i den historiska utvecklingen, att vi idag lever i en helt annan kontext än innan – och att vi framförallt idag framställs och ÄR harmlösa så kan vi aldrig heller stiga fram som ett alternativ, ändra våra utgångspunkter och återta samhället till en nivå där det ens är relevant att prata om Demokrati, och framförallt Den Proletära Demokratins innehåll. I dagsläget måste vi prata till egenintresset och de små frågorna, i ett makroperspektiv, med en tydlig ambition upprättahållen av flexibla strategier och taktiker med målsättningar man kan ta och smaka på för att ens nå en nivå där vi kan börja undergräva den samtida utvecklingen och bli en del av reaktionerna på den nya erans konskevenser – om vi inte tar denna plats så kommer någon annan, och vi vet alla vilka, att ta den. För detta samhälle, oavsett om vad vi tror idag, är ohållbart – det är faktiskt ett långt självmord i internationell ekonomisk politik vi ser idag, i en sådan situation har vi inte råd med att navelskåda, vi har en historisk plikt att uppfylla, att ställa saker till rätta igen.

Stellan Elebro

Annonser