Arkiv för kategori ‘Krönikor’

Om människans inre väsen

Publicerat: juni 5, 2011 i Krönikor

Ny krönika i tidningen ETC.

http://www.etc.se/krönika/alla-är-ett-och-samma

 

Annonser

Radiokrönika. Sverige idag.

Publicerat: juni 28, 2010 i Krönikor

Sommarkrönika i radion. Läs textversionen nedan eller gå in på

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2422&artikel=2359920

”Kamrater och gott folk.

En gång i tiden var Sverige ett land som strävade efter att bygga ett samhälle där människor skulle bli det dom vill utan att ens bakgrund bromsade upp.

Sverige var ju extremt fattigt för inte alltför länge sedan. Jag kan prata med min farmor som är 90 år och hon kan ge mig berättelser om hur hon som barn var piga åt överklassen medan hennes far var statare och hur dom förnedrades av rikemän och präster.
Jag kan även prata med min mor som ju inte är så gammal om hur hon växte upp i barnrikehus på Hisingen. Jag kan fråga vem som helst i familjen från dom äldre generationerna om hur Sverige såg ut för fattiga människor.

Barnrikehus


Men det fanns en strävan att jämna ut dessa skillnader och en vision bland den framväxande arbetarrörelsen att skapa ett framtida Sverige utan klasser och utan ojämlikheter.

Det skulle gå långsamt genom reformer och man manade folket att ha tålamod men steg för steg skulle Sverige komma närmare visionen där alla människor skulle ha ungefär samma levnadsvillkor och samma möjligheter. Sverige skulle bli ett mönsterland. Världens bästa land helt enkelt som kunde inspirera andra länder att gå samma väg.

För att genomföra detta krävdes en mängd antal åtgärder på alla plan. Lönerna skulle varje år höjas, semesterveckorna skulle bli fler, skatterna skulle bli mer och mer progressiva. Alltså ju mer du tjänar desto mer skatt betalar du och tvärtom. Allt offentligt skulle vara kostnadsfritt så mycket det gick. Skolor, sjukvård och så vidare.
Långsamt skulle också arbetarna få mer och mer inflytande över sina arbetsplatser. Först genom att fackföreningarna fick mer och säga till om, och sedan med reformer som löntagarfonder och annat som till slut skulle resultera ett arbetarstyrt land.

Samtidigt satsades mycket på folkbildning och utbildning. För Kunskap är makt, så är det bara. Ett outbildat folk är lättmanipulerat och kan falla offer för vanvettiga ideologier och fördomar. Det såg man förr i tiden i Sverige när man brände häxor, och det ser man i stora delar i världen idag där efterblivna kulturer stenar människor eller anser att kvinnor är andra klassens medborgare.

Utbildning är alltså A och O för ett bra samhälle.

En av dom viktigaste reformerna var när man tog bort parallellskolesystemet och införde en enhetlig statlig skola. En skola där alla skulle lära sig samma saker oavsett ens hemmiljö men också en skola där alla möttes oavsett klassbakgrund. Detta för att hålla ihop landet och skapa en gemensamhetskänsla där ingen skulle vara värd mer än någon annan. Samtidigt infördes allmän värnplikt, också det med syftet att Sverige var till för alla och inte bara för överklassen och dess legoknektar till armé.

Ja kära vänner.

Nu blev ju aldrig Sverige riktigt detta vackra lyckorike. Men visionen fanns där. Visionen om det jämlika och klasslösa samhället.

Men vad hände? Vad hände med denna vision?

Varför har vi gått baklänges dom senaste 30 åren?

Varför har pensionärer som slitit hela sitt liv inte råd med att laga sina tänder?

Varför jobbar ungdomar på bemanningsföretag med arbetsvillkor som liknar 1930-talets?

Hur kommer det sig att Sverige blir mer och mer splittrat och otryggt?

Varför ökar segregationen?

Varför har vi uteliggare?

Och så vidare i all evighet. Jag skulle kunna räkna upp exempel efter exempel som visar på att Sverige är långt ifrån den vision som en gång fanns. Istället ser vi ett land i sönderfall.

Nå kamrater. Varför är det så? Och vad kan man göra?

Det får ni ta sommaren på er att fundera över. Så återkommer jag med svaren.

Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt trevlig dag och en skön sommar.”

Radiokrönika: Arv

Publicerat: februari 17, 2010 i Krönikor

Jag strävar efter lycka och fyller mig med stark energi varje dag. Tankens kraft skall man inte underskatta. Tanken är skapande.

Men ändå. Dom mörka skuggorna finns där ännu. Inte så att de kväver mig eller ger mig ångest längre. Men de finns där runt omkring och påminner då och då om var jag kommer ifrån.

Det är nu tio år sedan min bror tog livet av sig . Hans död avslutade illusionen om att någorlunda återerövra en funktionell bakgrund. Det hade helt enkelt gått för långt.

Orsaken till min brors död tror jag egentligen man kan hitta innan han ens föddes. Rättare sagt

när vår far som tjugosexåring skadade sig på sin arbetsplats.

Vår far arbetade som schaktarbetare och stod i en grop där han skulle lägga vattenrör. Grus och stenhögen ovanför rasade ner på honom och hans rygg skadades för all framtid.

Han var en ung, ovanligt stark och drivande människa som var engagerad i facket och som tävlade i road racing. Han såg fram emot ett ganska bra liv i det blomstrande så kallade folkhemmet.

Men arbetsplatsolyckan stoppade den framtiden.

Istället började han en hopplös kamp mot sin smärta genom att mildra den med värktabletter och brännvin. Samtidigt vägrade han ge upp drömmen om att åter tävla i roadracing.

Han fortsatte att arbeta då och då. Han tackade nej till förtidspensionering. Hans heder gjorde att han ville göra rätt för sig. Han trodde på sossarnas ord om att arbetarklassen förr eller senare genom reformer skulle få sin rättmätiga plats som makthavare.

Han lyckades även att göra en kort comeback som roadracingförare.

Men drygt tio efter olyckan hjälpte de stora doserna av alkohol och tabletter inte längre mot smärtan och det gick allt snabbare utför med honom. Folkhemmet var döende och vår fars misslyckande ledde honom längre in i galenskap istället.

Jag och min bror valde olika vägar för att tackla uppväxten med vår fars öde.

Jag valde upprättelsen och revanshvägen och tillskansade mig ett klasshat av mått som jag sällan stött på hos andra.

Min bror som var yngre kapitulerade och gick själv in i tablettmissbruk efter att fått en drogrelaterad psykos i tonåren.

I större delen av mitt liv har jag levt med ett hat mot ett system som krossar arbetarfamiljer och jag har väl någonstans haft en förhoppning om att allt skulle blir bra igen genom att förändra samhället.

När min bror dog försvann det hoppet och kvar blev en svart smärta i mitt inre. En smärta som jag försökt och delvis lyckats att bli vän med och acceptera.

Jag vet att det finns mängder av människor i Sverige som delar liknande erfarenheter.

Jag vet också vad sådana erfarenheter kan göra med en människa.

Det är därför jag bestämde mig för att vara lycklig ändå. Så lycklig det går. Jag vägrar kapitulera inför min bakgrund.

Men det betyder inte att mörkret helt har försvunnit. Och jag kommer förmodligen aldrig helt bli av med mitt klasshat. Det är en del av min identitet.

Däremot låter jag inte längre det styra mig och jag hedrar på detta vis min bror och andra olycksbarn från arbetarklassen genom att aldrig glömma var vi kommer ifrån, och var vår lojalitet ligger någonstans.

Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt trevlig dag.

ps. För att lyssna på krönikan gå in på 

http://www.sr.se/cgi-bin/goteborg/program/amnessida.asp?programID=2422&Nyheter=&grupp=5600&artikel=2359920

Radiokrönika: Hajslakt och rovdrift.

Publicerat: februari 15, 2010 i Krönikor

Jag är inte speciellt förtjust i miljöfanatiker som sätter på sig den höga moralens kappa för att ge vanliga människor dåligt samvete för att dom inte sorterar soporna eller handlar miljömärkta varor.
Men kära lyssnare. Jag blundar inte för den rovdrift som pågår mot naturen och som ingen av oss i längden kan ignorera.
Jag såg en dokumentär häromkvällen som handlade om hajar. Hur den Taiwanesiska maffian har mutat sig in i Costa Rica för att kunna bedriva illegal export av hajfenor. Hur hundra miljoner hajar om året får fenorna avskurna och sedan blir tillbakaslängda i havet för att dö en långsam död.
Syftet med denna tortyrliknande stympningscermoni är att den dekadenta och parasitära societeten i vissa länder tycker det är fint att äta hajfenssoppa på bröllop och på exklusiva middagar. 
Andra matälskare mumsar på utrotningshotade schimpanser eller valar. Allt för att hitta mer och mer exklusiva nöjen för den självutnämnda eliten.
Hade det bara varit dekadens från dessa slöhögars sida så hade de gärna kunnat äta hästskit för min del, men denna masslakt av hajar rubbar hela ekosystemet i havet.
Havet utger två tredjedelar av hela jordens yta, och är en utav de största och viktigaste syreproducenterna för oss. 
När dessa gangsters skövlar på det här viset, påverkar det havet så mycket, att korallfiskarna som är hajens föda blir för många och äter slut på all syreproducerande plankton.
Världens elit försöker med andra ord att leka Gud.
Dom har blivit så blinda av sin egen makt, sina gränslösa behov och sin förstörelselusta att dom bestämt över vad och vilka arter som ska få leva och inte.
Så långt har alltså detta globala utsugningssystem drivit vissa människor.
 
Så massakreras den vackra moder jord och alla dess unika varelser på liv och själ. Gudomligheten i alltet svärtas ner och trampas på av en samhällsordning som skapar träskliknande blodsugare istället för ljusbringare och skogsandar som höjer den skimrande fanan för en värld utan klasskillnader och artförtryck.
En paradisvärld som låter som en avlägsen utopi när man ser hur det idag ser ut.
men utan vackra utopier händer ingenting och vi fortsätter att leva i vår illusionära Matrixmardröm.
För vilket val har vi egentligen? Skall vi blunda eller skall våra barnbarn få uppleva detta ragnarök som vi alltmer rusar emot.
När vi har drivit jorden så långt att vi är förbi all räddning.
När regnskogarna är nedhuggna, haven är utfiskade, vattnen förorenade, och fossilbränslet är slut. Vad skall man göra då?
Vilka exklusiva maträtter skall då eliten glufsa i sig?
Ja kamrater. Problemet är inte om vi sopsorterar eller inte. Utan problemet är att hela systemet i världen måste ändras. Om girigheten är världens drivkraft så drabbas alla. Även du och jag.
Valet är alltså vårt.
Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt trevlig dag.
 

Radiokrönika: Ångest och kapitalismen

Publicerat: februari 15, 2010 i Krönikor

Var jag än vänder mig så verkar det inte som många, eller knappt någon mår speciellt bra. Inte om man går under ytan i alla fall.

Var och varannan människa tar lugnande tabletter eller går till psykolog, eller självmedicinerar sig med sprit, mat eller tv-program.

Det finns väl ingen människa i Sverige som inte haft ångest någon gång eller lidit av någon form av depression en period. Verkar det som i alla fall.

Och skulle någon säga att han eller hon mår superbra och aldrig haft några själsliga eller känslomässiga problem så tror man genast att människan ljuger eller helt enkelt är galen.

Så illa verkar det vara.

Hur kan det egentligen vara så här? Är det verkligen meningen att människan som art skall må eländigt eller vad är det frågan om?

Nej jag tror faktiskt inte det. Jag tror visserligen att människans förmåga att reagera med ångest vid situationer som inte är bra för en, är något biologiskt och naturligt. En del av ens överlevnad för att skydda sig mot faror.

Men jag tror inte att vi finns till för att fly undan vår existentiella ångest resten av våra liv.

Så varför ser det ut som det gör då?

Ja kära vänner. Om jag skall försöka vara ett orakel för en stund så hade jag börjat med grunden.

Hela samhället är felbyggt. Det är inte människan som är i centrum, utan vinsten, pengarna, konkurrensen.

I detta system är vi människor blott maskiner för vinstintressen. Och förutom att detta skapar en utsugning av framförallt arbetarna så skapar det också en alienation.

Alltså. Om människan halva sin tid finns till för att ett fåtal skall berika sig och det inte finns ett egenvärde i ens arbete så splittras man som människa. Man tvingas till att bli två delar.

En som jobbar för någon annan. Och därmed förtrycks ens inre glädje och inre drömmar.

Medan den andra delen av människan förväntas återhämta sig när arbetstiden är slut, men då drunknar man istället i kommersialismens massiva sövande medel.

Vi bombarderas av meningslösa tv-program, skvallertidningar, och man kan om man bor i en storstad inte få en lugn stund. Om dessutom löpsedlarna skriker ut allsköns katastrofer som krig, mord, rån, hot, hot och åter hot, så är vi ständigt på spänn för faror som lurar överallt.

Faror som vi dövar genom att fly från oss själv in i tv-världen, bokvärlden, krogvärlden. Fly från sig själv genom att gå in i andra människors världar istället.

Och när vi sedan i detta ekorrhjul går och lägger oss i vår ensamhet. Lägger oss med enbart oss själva som sällskap. Då känner man säg främmande för sig själv för man har tappat kontakten med sitt eget inre.

Och någon gång i detta livets virrvarr bryter många vid någon period ihop.

Det inre skriker efter att bli hörd, sedd, av en själv. Men man vet inte vem man själv är.

Det är då ångesten kommer. Ens inre är som ett förtryckt barn som blivit instängd i en källare fastkedjad utan mat under alltför lång tid.

Detta är vad marknadsekonomin har skapat under en lång tid. Alienation kallas det alltså för.

Om man vill ändra på detta och vill att människan skall må bra får man jobba på två plan.

Dels bygga om samhället så att vårt arbete och vår fritid harmoniserar med oss själva. Skapa ett samhälle där ingen kan berika sig på någon annan och där alla har samma möjligheter.

Dels bör man stanna upp. Lyssna på ens inre. Gå ut i skogen. Promenera vid havet. Lyssna på tystnaden. Känna gudomligheten i oss. Känna att vi alla hör ihop med universum. Vi alla är ett.

Det kamrater är i alla fall en bra början.

Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt bra dag.

Radiokrönika: Höst och energitjuvar.

Publicerat: februari 15, 2010 i Krönikor

Nu är det höst igen och mörkret tränger sig in, inte bara i hemmen
utan även i själen. Folk drar ner mössan över ögonen, tar på sig
skygglapparna.

Vi blir snäsigare, tröttare och söker oss till större doser av
destruktivitet förklädd i tillfällig förnöjelse, kanske för att
förtränga och stänga ute mörkret, om så för en liten stund.
Vi tävlar om den lilla mängd energi som sommaren och solen lämnat kvar
och försöker stjäla den av varandra, och det gör oss till giriga,
otrevliga människor.
I hemmens kyla fastnar man apatiskt i tv-program som Ullared och Färjan där cyniska medieföretag spelar på våra lägsta instinkter.

Vi skolas till att känna igen oss eller skratta rått åt den så kallat vanliga människan.

I vår trötthet och uppgivenhet vill media att vi skall lalla runt som fånar och vara lydiga konsumenter till en imbecill plastkultur.

Vi förvägras storslagna drömmar om ett vackert liv och en värld av rättvisa utan parasitära tentakler som trycker ner oss i dyn.

En gång fanns det en vision om ett folkhem, om en arbetarstat där ens heder och stolthet låg i ens skapande och att man som arbetare byggde landet, byggde världen.

Även om det blott var en vision så gav den visionen kraft och värdighet åt den förtrampade själen.

Det fanns en dröm om en gemensamhet, ett kollektiv, en enighet som tillsammans kunde störta förtryckare och upprätta ett folkets paradis.

Nu finns det dokusåpor, Efterlyst, kockprogram, grannfejden och annat opium som dagens allmoge skall suga i sig.

Att bli en driftkucku i en tv, ett skämt, en parodi. Att sälja sin själ för att bli den moderna tidens hovnarr.

Förnedring! Att kräla i leran under de besuttnas palats är tydligen vår lott

Vi lever i en tom, själlös, egotrippad, individualistisk tid där arbetare ställs mot arbetare, förtryckta mot förtryckta, där politiska rörelser vill splittra oss i etniciteter, kulturer eller religioner.

Och vi anpassar oss robotaktigt till denna tid av vanvett och spottar på varandra medan maktens spindlar ler.

Kommer vi någonsin att lära oss att behandla varandra med respekt och
välvilja?

Kan det så kallade vanliga folket försöka att dela med sig av den energi som finns, istället för att stjäla den från varandra.

Skapa en enighet mellan oss, se den verkliga fienden, hur liten den är, hur betydelselös den är, hur den tronar på porslinspelare sprödare än papp.

Jag vet att det går. Hitta styrkan inom oss, kärleken, själen, anden, kraften.

Då ser vi varandra, ser likheterna, och enar oss.

Och det skrämmer dom som är nöjda.

Och det är just vad vi skall göra.

Skrämma dom som är nöjda.

Skrämma dom med folkets storslagna ande.

Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er en fortsatt trevlig dag.

 
 
 

 

 

Radiokrönika: Träningsnarkomani.

Publicerat: februari 15, 2010 i Krönikor

Pauline Nordin

Jag har tränat någon form av muskel- eller kampsport större delen av mitt liv. Dom senaste tio åren har det i huvudsak varit vanlig styrketräning.

Jag har alltid gillat att utmana mig själv och min kropp till det yttersta och jag får kraftiga kickar av pressa musklerna till max.

Kickarna kommer mycket från dom hormoner och substanser som frigörs i kroppen när man tränar hårt.

Serotenin, dopamin, adrenalin och så vidare.

Man blir hög på ett naturligt sätt kan man säga. Och det är inte illa.

Successivt har mitt behov av att insupa det sämsta ur svensk kultur försvunnit.

Alkoholkulturen alltså. Denna skamfläck i den folkliga kulturen.

Likaså har den fettdrypande amerikanska kulturens lockelser med chips och annan dynga, eliminerats.

För när man tränar hårt, äter man också nyttigt, och alkohol behövs inte, för man blir ändå naturligt berusad.

Det finns studier som visar att människor kan mildra ångest och depressioner med träning, och det skriver jag självklart under på.

Träning borde ingå i all ångestdämpande behandling.

Att man dessutom får en vacker kropp av att träna det är en bonus jag gärna tar på köpet.

Så allt är frid och fröjd då? Träna och bli lyckliga. Det är svaret på alla fysiska och själsliga problem?

Om det vore så enkelt ändå.

För några år sedan på gymmet såg jag en man som satt på en träningsbänk med huvudet nerböjt. Han utstrålade något annat än vanlig muskeltrötthet. Jag frågade hur det var med honom.

“Fan alltså” sa han och fortsatte. “ Jag har kommit fram till att jag är fast här. Jag kommer dö på gymmet. Under en bänkpress.”

“Vad menar du?” frågade jag.

“Jo.” sa han. Jag har försökt sluta träna flera gånger. Men det är ett helvete. Ett halvår är det längsta uppehållet jag gjort. Och då kröp jag på väggarna. Så nu har jag gett upp. Jag erkänner att jag är en träningsnarkoman och jag kommer som sagt att dö på ett gym.”

Sedan körde han en axelpress och jag gick därifrån.

Efteråt funderade jag på vad han sagt och om jag kanske också var beroende av träning. Så jag började testa att vara utan träning några veckor då och då. Och det visade sig vara ett helvete.

Kroppens hormoner störtdök och det började krypa i musklerna och det gick knappt att tänka klart, tills jag åter gick till gymmet och där fick himmelska kickar.

I några år har jag testat detta. Och tyvärr kommit fram till att jag är helt träningsberoende, vilket gjorde mig vansinnigt frustrerad, Så i början av sommaren fick jag nog. Jag slutade tvärt och genomgick till en början en mardröm av träningsabstinens. Men jag hade bestämt mig för att inte börja träna förrän beroendet försvunnit. Jag måste bryta mönster.

Istället lärde jag mig att meditera och att heala mig själv. Och efter några månaders mediterande och healande var jag av med träningsberoendet. Och det var en fantastisk lättnad.

Jag hade blivit av med det utan att förfalla till alkoholkulturen eller något annat meningslöst.

Så nu kan jag långsamt börja träna igen. Förhoppningsvis utan att få samma fanatiska besatthet av muskelbyggandet.

Så vad är poängen med detta då?

Jo. Att träna är fantastiskt bra. Men det gäller att se baksidorna också. Annars använder man sig av träningen för att stänga av sig själv. Och då blir det till ett ok.

Så kära vänner. Träna, lev nyttigt, skippa alkoholen och skräpmaten. Men var vaksam med att ersätta ett beroende av ett annat.

Detta är Renzo Aneröd och jag önskar er alla en fortsatt bra dag.

Ps. Bilden föreställer Pauline Nordin. En av Sveriges bästa kroppsbyggare och föredome inom träning. Titta in på hennes blogg för att få inspiration. http://www.fighterdiet.com/blog/